Diplomerad massör

Alldeles, alldeles snart kan jag titulera mig Diplomerad massör, vilket känns otroligt roligt! 
 
Att utbilda mig inom massage är något jag drömt om i många år, men det har alltid känts väldigt avlägset eftersom de flesta utbildningar kostar en hel del och jag har nog inte varit tillräckligt övertygad om att det är vad jag vill pyssla med på heltid, för att våga satsa. 
 
Nu när jag i augusti bytte från att läsa folkhälsovetenskap till biomedicin så öppnades plötsligt dörren för att läsa en kortare massageutbildning, som då naturligtvis blir billigare. Under höstterminens 10 första veckor läste jag Anatomi och fysiologi på högskolan, och med de kunskaperna i bagaget kunde jag sedan i november påbörja en massageutbildning hos Friskvårdsgruppen, parallellt med högskolestudierna.
 
Så efter ett antal lärarledda kursdagar, mycket självstudier, ett praktiskt prov och 20 timmars praktik på vänner och familj ska jag idag skicka in alla papper och står förhoppningsvis med ett diplom i handen inom någon vecka!
 
Det känns häftigt att få kalla sig diplomerad massör, men häftigast av allt är hur mycket jag har lärt mig, och fortfarande lär mig, under dessa tre månaderna! Just nu känns det som att jag upptäcker något nytt för varje massagetillfälle - jag blir bättre på att känna musklernas struktur, hitta spänningar och förstå hur olika musklerna kan vara på olika människor, och hur det påverkar - kunskaper jag kommer ha nytta av i den högskolekurs i funktionell anatomi som vi inleder vårterminen med. Jag har såklart väldigt mycket kvar att lära och planerar att gå en vidareutbildning inom massagen i vår, men med mer kunskap och övning, övning, övning, så hoppas jag att det här kan bli ett värdefullt komplement i mitt framtida yrkesliv! 
Framtidsdrömmar, Massage | | Kommentera |

Lovely monday!

Med en effektiv men mysig måndagmorgon hoppas jag att jag sätter standarden för veckan :) ska komma in i träningsflowet igen och strukturera upp en enkel matplanering.
 
Jag har haft en riktigt härlig helg hemma hos mina föräldrar, ätit god mat, tagit en promenad på stranden och varit ute och galopperat i snön. Naturen har verkligen varit magiskt vacker i några dagar nu!
 
Den här veckan känns det som att terminen drar igång på riktigt och jag kan få komma in i mina älskade rutiner igen. Har ett riktigt bra schema nu under första läsperioden och varje vecka kommer se ungefär likadan ut, vilket jag tycker är rättså skönt, hehe. 
 
Måndag Ledig förmiddag, jobb 11-19
Tisdag Skola
Onsdag Skola
Torsdag Skola
Fredag Hemmastudier
 
Så - den där första lediga måndagsförmiddagen har strax passerat och det är hög tid för mig att hoppa in i duschen och få i mig lite mat innan jobbet kallar. Ha en fin dag!
 
Vardag | | Kommentera |

Det här med träning

Jaa mina vänner, det här med träning.. Detta ständigt diskuterade och debatterade ämne. Några långa tankar i ett enda inlägg kommer häär!
 
Min bästa träningspartner!
 
Samtidigt som jag vill träna för att bygga en stark och smidig kropp, för att sova bättre och för att jag helt enkelt mår väldigt bra av träning (Och! det är kul! viktigt..!), så har jag lovat mig själv att aldrig, aldrig någonsin, ha ångest över ett uteblivet träningspass. Jag kan vara en latmask av rang och behöver ibland ryta till på mig själv för att faktiskt ta mig ur soffan och göra det där planerade passet. Men jag är också noga med att lyssna till min kropp och, om den där tröttheten inte bara är lathet - då kanske det bara blir en promenad, ett lätt pass efter bästa förmåga, eller ingen träning alls. Men oavsett vilket det blir, så lämnar vi ångesten utanför. 
 
Antalet pass jag har tränat den senaste månaden är lätträknade. Men jag vägrar känna ångest för det - ibland får man bara se sina begränsningar, välja vart man lägger sin energi och inte sätta så förbaskat stor press på sig själv. Även om man kan läsa kors och tvärs och överallt om hur duktiga folk är och tidningsreportage om "hur alla har tid att träna- gör såhär!"
 
Inför jul och nyårsfiranden på spridda platser över landet hade jag först en plan om att ta med träningskläder och se till att köra åtminstone 2-3 pass under veckan vi flängde runt. Men innan vi åkte valde jag istället att lämna de plaggen hemma och bestämde mig för att 1 ½ vecka utan träning, när en är en vanlig motionär, spelar faktiskt ingen roll. Ville inte behöva känna någon som helst press att vara tvungen att träna när en helst vill spendera dagen med att hänga med nära och kära.
 
När fraser som "annandagsträning" "årets sista pass" och "startar 2016 på gymmet" haglade över en på Instagram kom den ändå litegrann smygande, den där ångesten, känslan av att jag är inte tillräckligt bra. Då var det ganska skönt att kläderna låg hemma i Göteborg för det gjorde det lätt att bara tala om för sig själv att Sara - du gjorde ett val att du inte skulle träna denna veckan - hej då prestationstankar! Ingen mening att känna prestationsångest i det läget ju - jag kunde ju inte gärna sticka ut på en löprunda i högklackat.
 
Januari då? Med motivationen på topp och magen full av julgodis borde jag väl tränat som tusan sedan vi kom hem? Inte då. Visst hade det gjort kroppen gott att komma iväg och träna när en drunknar i skolarbete, och jaaa, jag vet att en kanske behöver träningen som mest när det är stressigt och mycket att göra, men den här gången kände jag snabbt att jag hade svårt att få ro till det.
 
Så istället för att behöva skälla på mig själv för att jag inte följde träningsplanen så valde jag att sänka kraven och inte sätta upp några mål för antal pass/vecka eller liknande. Innerst inne visste jag ju att det inte skulle bli mycket träning under den här tiden, så varför skapa en onödig stress kring det?  Nu kan jag jag istället vara glad för att det faktiskt blev några enstaka besök på gymmet under årets första två veckor trots allt!
 
Jag är glad att jag har lärt mig att vara ärlig mot mig själv gällande träning och vad jag orkar - både mentalt och fysiskt. Förr kunde det gå lååånga perioder utan träning, på grund av ren lathet och då blir det otroligt jobbigt när man ska börja om igen, + att jag mår faktiskt inte så himla bra av att bara sitta still hela dagarna. Vem gör det, egentligen? Men nu känner jag mig lugn. Nu vet jag att jag känner skillnad om jag "inte orkar träna" eller om jag verkligen inte orkar träna. Jag vet att det inte går flera månader innan jag kommer igång igen, bara för att jag inte tränar på en vecka. Och faktiskt: vad gör det att senaste månaden bara har inneburit ett fåtal pass, om jag tränar regelbundet resten av året? I n g e n t i n g. 
 
Det fanns en plan om att köra igång ordentligt den här veckan. Men jag är trött. Förbannat trött efter en intensiv höst och ännu intensivare start på året. Orkar inte gå till gymmet för där finns det fullt med folk, och jag orkar inte med så mycket intryck just nu. Nu kom det här inlägget in på ett helt annat spår, men jag är bara glad att jag kan ta det för vad det är, lyssna på min kropp och yoga hemma och promenera litegrann istället och vara nöjd med det. Gymmet står ju kvar, och träning kan helt klart bedrivas utanför dess 4 väggar!
 
Vad jag egentligen försökt säga med hela detta virriga inlägg är ungefär såhär: Hur viktigt jag än tycker att det är med träning/motion/att röra på sig, så är det ännu viktigare att träningen - eller frånvaron av den - ska aldrig, aldrig skapa ångest och skuldkänslor. Var ärlig mot dig själv: ryt till på latmasken när det behövs men pusha dig inte när kroppen behöver vila! Och lär dig känna skillnaden <3
Upp